Kalla mig traditionell, nostalgiker, vad du vill – jag älskar julen. Maten, stämningen, musiken, allt ska finnas där och allt ska förstås vara precis som det brukar vara varje år. Hur är då julen utformad, just i mitt fall? Vad är det som är så älskvärt kring dessa kalla, långa och ibland hektiska dagar? Det är det vi nu ska gå till botten med.
Varje julaftonsmorgon har jag och mina syskon, ända sedan vi var små, alltid börjat med att samlas i någons rum för att öppna våra julstrumpor. Dessa egenhändigt sydda tygpåsar har hängt på våra respektive dörrhandtag under natten, och vid någon tidpunkt (som man irriterande nog alltid missar) har de som av magi fyllts av ett paket, en clementin och några julnötter. Alltid samma innehåll, men ändå alltid samma andäktiga tystnad vid denna rituella morgonstund. Oftast innehåller paketet något att sysselsätta sig med under dagen, och som tur är har detta ”något” följt vår åldersmässiga utveckling: det som i barndomen kanske utgjordes av en bilderbok eller ett ritblock, kommer nu i form av ett glossigt magasin eller den senaste Sudokuboken.
Efter en mysig julfrukost tillsammans med våra föräldrar (som konstigt nog aldrig fått några strumpor på sitt dörrhandtag..?) är det så ”fria aktiviteter” i någon timme, fram till dess att bilen avgår mot kyrkans julgudstjänst. Vår familj är under 364 dagar om året inte märkbart religiös, men på julafton uppskattar vi ändå att sitta en stund i kyrkbänken och titta på ljusen, granarna och småbarnens julspel med enastående skådespelarprestationer (läs: en förskrämd Maria som tappar Jesubarnet i golvet, en förklädd dubbel åsnerygg som gärna vill stå i centrum, etc etc).
Väl hemma igen efter kyrkan styr vi upp en välsmakande jullunch, och som ovan nämndes finns här knappast utrymme för nya och innovativa rätter. Det ska vara risgrynsgröt, vörtbröd, julkorv, ost, julmust, punkt. Vare sig mer eller mindre. Vi har aldrig brytt oss om att vare sig leta eller hitta någon mandel i gröten, men vi njuter inte mindre av den för det. Efter lunchen är det så kallade ”fria aktiviteter” i någon timme, fram till dess att Kalle drar igång vid 15. Traditionsenligt somnar stora delar av familjen framför teven, medan resten gör high-five med varandra åt att de fick spendera lite kvalitetstid med Disneygänget i år igen.
Efter den animerade sketchkavalkaden kan man ta en promenad om vädret tillåter – annars blir det gärna att man går rakt på den hägrande matlagningen. Visst har delar av kvällsmenyn förberetts några dagar i förväg, men ändå finns det alltid X antal rätter kvar att tillaga på själva dagen D. Så där står vi i köket, vi trängs och det osar, men vi vet att det är för ett ”good cause”. Tommy Körberg, Carola och Peter Jöback sjunger jullåtar för full hals i bakgrunden. Så småningom blir det dags för julaftons egentliga höjdpunkt: att skrida till bords och äta, äta, äta. På grund av risk för dregelorsakade fuktskador mot mitt tangentbord ska jag inte börja beskriva de rätter vi avnjuter, utan går raskt vidare till den sista (och kanske viktigaste?) punkten på julagendan.
När maten är i det närmsta uppäten, och de flesta av oss bytt om till tights eller mjukisbyxor för att inte spräcka de mer skräddade plaggen, samlas vi så i soffan för en lång stund av himmelsk julklappsutdelning. Under granen ligger inte sällan ca 30-40 paket, vilket får anses som mycket för att vara en familj på 5 pers. Man ömsom tindrar med ögonen, ömsom ler stelt av illa dold besvikelse, men i slutändan är vi alla glada och tacksamma över att ha fått fira ytterligare en jul i varandras sällskap. Och jag tänker återigen på hur mycket jag älskar julen, och på hur vi ska göra exakt samma sak nästa år igen.
av Sophie.